tisdag 28 juli 2009

Reflektioner från PRIDE 2009

Min första upplevelse Min första upplevelse av Pride var samhörighetskänslan som uppstår festivalbesökarna emellan. Det är inte ofta när en råkar möta en främmande persons ögon på gatan som en tittar längre på varandra än på sin höjd ett par sekunder innan någon slår undan blicken. Den här veckan har dock varit lite annorlunda. På stan, på Pride house, i Pridepark eller -garden har jag mött människor med pride-armband och eller -dogtags, och det har funnits någon sorts samhörighetskänsla i det, lite "vi-tillsammans-i-världen-känsla". Många gånger har jag stannat till med blicken, hållit kvar personens blick och fått någon typ av respons, en nick eller ett leende. Tanken dyker upp, du är som jag, vi känner inte alls varandra, men har ändå något gemensamt. Fint på nåt vis :)

Jag var på flera intressanta seminarier, panelsamtal, och förståss, hörde massa bra musik, bl.a. Marit Bergman med årets låt, som går att höra här. Gillade också Miss Li:s uppträdande, hon är grym. Magnus Bétner ståuppade på invigningskvällen, Sandra Dahlén talade och Sanna Brådning var konferencier.

En intressant fråga som diskuterades under veckan var vad kommer nu hända med den svenska hbtq-rörelsen, när vi uppnått målet med (i alla fall nästan) likhet inför lagen för hbtq-personer? Idag får homosexuella gifta sig, adoptera, och enligt lag göra mycket av det som varit målet att kämpa för. Men ännu är det långt kvar till ett jämställt samhälle. Läs Maria Ferms nyhetsbrev om hur heteronormen påverkar, och många gånger inskränker våra liv (oavsett sexuell läggning), varje dag.

Jag tror att för att kunna fortsätta kampen för ett jämlikt samhälle fritt från exkluderande normer, behövs inom hbtq-rörelsen en förståelse för att många olika typer av aktivism är nödvändigt för att uppnå det målet. Både det parlamentariska arbetet och det aktivistiska arbetet krävs. Vi behöver visa solidaritet de olika grupperna emellan, bögarna som vill gifta sig och leva med volvo-villa-vovve, måste visa solidaritet med de grupper som inte vill det, och tvärtom. För transsexuella finns mycket kvar att göra, också vad gäller förändringar i lagen. En får idag inte själv fritt välja namn, utan måste välja efter det kön som står inskrivet i passet. Namnlagen måste moderniseras! Unga transpersoner tillåts inte genomföra könskorrigerande operationer eller byten av juridiskt kön innan de fyllt 18. Här finns en debattartikel i GP skriven av fem ungdomsförbundsorföranden (vårt språkrör Maria Ferm fanns med bland undertecknarna) som kritiserar socialminister Hägglund för dennes icke-agerande i frågor rörande unga transpersoner.

Jag tror också att hbtq-rörelsen skulle behöva ta åt sig mer av den queerfeministiska rörelsens budskap, och kämpa för att könet inte ska ha någon betydelse i samhället överhuvudtaget.

Sist, men inte minst, tror jag att det är oerhört viktigt att vi inom hbtq-rörelsen, som ju faktiskt kämpar för kärlek, också kämpar med kärlek och aldrig tar till våld för att uppnå det vi vill, utan kämpar med ord, civil olydnad och andra typer av pacifistiskt aktivism.

Jag måste också ge en eloge till (fp) som hade det snygga och bra budskapet "Love is liberal" tryckt på tröjor under veckan. Word. Jag är inte själv liberal, men att kärleken är fri, och bör få vara fri, det är faktiskt sant.